🧵 2016: livskris/äktenskapskris - vill göra nåt åt äktenskapet, prata med någon. Han säger: Nää det vill inte jag. Jag har inga problem med nåt. Vill du prata med nån så gör det.

See the difference?

@okejjenny Återförstatliga skolan, betygsätt senare (8:an o uppåt). Det finns inga belägg för att man inte klarar ett jobb bara för att man exempelvis inte kan räkna andrahandsekvstioner eller när stormaktstiden var.. Vi skapar idag en utanförskaps känsla helt i onödan.

Årets text 👏🏼👏🏼👏🏼

Ett hjärtskärande farväl idag till nära vänners tonåring. Hjärntumören tog honom. Min son klarade den. De hade samma typ men olika utgång. Livet är ett lotteri. Flyg högt vår vän, vi har dig i våra hjärtan för alltid

Om några dar ska vi ta farväl av nära vänners barn som dog av samma tumör som min äldsta son hade. Min son överlevde och lever vidare. Deras barn gör det inte. Livet är ett lotteri. Livet är brutalt. Samlar kraft inför en begravning jag aldrig ville behöva gå på. #fuckcancer

Jag ska åka och spel dart med mina kids idag. Tänkte ta spårvagnen men det skulle kosta oss 180kr. Är det rimligt?

Försöker igen då eftersom jag inte kunde dela ett inlägg utan tänkte ni kunde fatta själva ⁦@pannlampspoet⁩ Det här är iaf Göteborg i ett fakking nötskal!!!

Välkommen till goa glada Göteborg. Det är ta mej fan den här stan i ett pinsamt, skamligt nötskal. Vilken jävla skandal. SKÄMS Göteborgs kommun

VAR ÄR NI MÄN?? En hashtag för hösten 2024

Jag finns bredvid de som snart förlorar sitt barn i cancer. Jag finns med i den djupaste sorgen och allt det smärtsamma. I tiden som länkar himmel och jord. Och tiden därefter. 💔

Jag vet hur det är att falla fritt i det smärtsamma. Men jag vet också hur det är att landa mjukt. Att landa i mirakulös tacksamhet över att allt gick bra. Jag kommer förhoppningsvis aldrig veta hur det är att falla utan slut.

Man kan välja att utmana sin rädsla för det svåra och faktiskt agera. Skicka blommor. Skicka omsorg. Fråga om det går att besöka. Det kan bli ett nej pga tusen orsaker. Men det kan också bli ett tacksamt ja för att ett avbrott från den förfärliga verkligheten är välkommet.

Det är inte de som står bredvid som är värst drabbade. Det är inte de som mår sämst. De kan gå in och ut ur smärtan. Barnet kan inte pausa, inte välja. Inte familjen som står hjälplösa runt omkring heller.

Jag har min erfarenhet av hur människor backar. Hur min ursprungsfamilj inte gjorde någonting när min son fick cancer. Blev totalt handlingsförlamade. Jag vet att majoriteten av mänskligheten fungerar så och det är så sorgligt.

Jag är bredvid. Jag är nära. Jag ställer konstiga frågor som: hur har ni det? Jag kommer med kladdkaka. Jag skriver och frågar. Vi dricker bubbel, jag pratar om vanliga saker. Vi dricker bubbel, vi pratar om det mörka, svarta. Jag gråter.

Insikten om att det kunde varit min son. Insikten om att det kunde varit jag. Det kunde ha varit vi. Men vi hade tur. Vi fick leva vidare, mitt barn fick vara kvar.

Att stå bredvid någon som snart förlorar sitt barn i cancer är omöjligt att beskriva. Det är outsägligt sorgligt. Det är brutalt, obarmhärtigt och bottenlöst. När det dessutom är samma typ av hjärntumör som drabbade min son så är det outhärdligt. Det sätter sig i min kropp.

Varför har män så svårt att svara ”jag vet inte” på frågor de inte vet?

VARFÖR kan varken 14åringen eller jag läsa hans journal? VAD är det beslutande knuckleheads har tänkt pågår mellan 13 och 15 som jag inte får veta. Eller han själv??

https://t.co/xRG1X3kSV8