Jag hoppas det går bra för alla paren i den nya säsongen av Gift vid första ögonkastet, och att det inte blir någon dramatik i onödan. Ett långt och lyckligt äktenskap önskar jag dem alla!

Dags att erkänna något. ”Radioactivity” dyker upp på min Spotify och jag inser att jag aldrig gillat Kraftwerk. Ett dåligt band, enligt mig. Tack för min stund i rampljuset, ni kan nu återgå till era ordinarie sysslor (som förmodligen innefattar att gilla Kraftwerk).

Ser STAGECOACH (John Ford, 1938). Min fru försöker arbeta hemma. Jag rycker till. Hon: ”Vad är det med dig?” ”De skjuter mot diligensen där bebisen är!” ”Ok …” ”Tur vi har John Wayne!!” Hursomhelst: bra film, trots lite nattståndna attityder till amerikansk urbefolkning.

God morgon!

You and Me (1938, Fritz Lang). Detta är inte en av Langs mer populära; han beskriva den som ”usel” – men se där har han fel: den är sevärd. Harry Carney kämpar med att hanna på rätt sida om rättvisan, Sylvia Sydney är den hårt prövade hjältinnan och Kurt Weill skrev musiken.

You Only Live Once (Fritz Lang, 1937). Något av en favorit: Sylvia Sidney och Henry Fonda blir rena Bonnie & Clyde-historien (något jag inte var helt beredd på) – bra karaktärsutveckling!

…. Some Like It Hot (Billy Wilder, 1959). Den har jag sett sedan tidigare men det hade inte bonusdottern, som nu fick fira sin 14-årsdag. Hon gillade den. Detta var också pappas första barnförbjudna film men han minns mest våldsamheterna. Många roliga musikerskämt som jag glömt.

The Asphalt Jungle (John Huston, 1950). Tycker mycket om denna. Sterling Hayden har ett sätt att spela där han är liksom intensiv och obrydd på samma gång. En av Marilyn Monroes första, för övrigt, speaking of which …

The Lady from Shanghai (Orson Welles, 1947). På tal om ojämn har väl en ojämnare irländsk accent aldrig tidigare fångats än Orson Welles i denna film. Mycket stilig och bra musik, men riktigt vad Welles har gett sig på dialektalt förblir oklart.

What a Way to Go! (J. Lee Thompson, 1964). Alla Shirley MacLaines äkta män kokar en efter en, och detta endast för att hon (trots absurda mängder pengar) ville leva ett enkelt liv i Thoreaus anda. Paul Newman spelar beatnik och Gene Kelly dansar, etc. Låt säga rolig men ojämn …

The Big Clock (John Farrow, 1948). Den underskattade genren konstig noir i kontorsmiljö. Charles Laughton är mycket ond (ett vanligt fenomen när redaktörer dyker upp i handlingen). Sevärd!

Charade (Stanley Donen, 1963). Cary Grant var visst obekväm med åldersskillnaden mellan honom och Audrey Hepburn, och det är fullt begripligt: mismatched casting utan tvekan, skulle jag säga.

Holiday (George Cukor, 1938). Katherine Hepburne och Cary Grant. Du behöver inte pengar för att bli lycklig! Svårt att inte motstå det här paret (samt det beprövade screwball-greppet att lansera en riktig tråkmåns till karaktär som sedan summariskt avfärdas i slutscenen).

… och på tal om det: en äldre Tracy i Inherit the Wind (1960) där han tävlar med Fredric Marc i svettigt överspel: inte en bra film, nödvändigtvis, men sevärt svulstig.

Fury (Fritz Lang, 1936). Lang kunde det här med gammeldans melodram och hans filmer bär med sig något från äldre av detta på ett intressant sätt. Det gör lite ont i hjärtat när Silvia Sidney väntar förgäves på Spencer Tracy …

Får köra lite recap på de senaste filmerna jag sett så länge minnet räcker: Scarface (Howard Hawkes, 1936). Hade inte sett originalet – det var verkligen underhållningsvåld! Hade inte heller riktigt greppat hur brutal hans syster är. Bra film!

Bringing Up Baby (1938) – med Cary Grant och Katherine Hepburn, regi av Howard Hawks – är väl ändå världens bästa film?

Även om omständigheterna inte är de roligaste skulle fler privatanställda – både arbetare och tjänstemän – skänka en tanke åt vilken fantastik försäkring vi har genom efterlevandeskyddet (TGL). Visar verkligen värdet av ett kollektivavtal.

Hur firar ni Mona Sahlins födelsedag?

Nyligen sett: Requiem for a Dream (Darren Aronofsky). Det är lite oklart om mamman får vara med på tv till slut, men vi får hoppas på det bästa.